East of Lund, facing South. Malmö in the horizon. Cold as hell, which you might think would be a hot place, but is not. If you think about it, it makes sense. It’s a cold place, considering the sense while freezing to death. It’s a very warm sensation.

Yay, that was lively. It’s not as bad as it sounds, it’s just my way of thinking. In reality, when I most often am on the lighter side, I’m a pretty positive thinker who takes the day as it comes. It’s in fact cold now, but I have so much work that I nearly don’t mind whatever weather it is. I’m doing lots of illustration work with a small portion of product photography, which is really good, since I want to focus more on my graphical side in work. You, who have learnt to know me through this blog, know that my imagery might appear rather dark, sometimes. I can tell you that I really have to fight that urge, to express me in darker tones. It really don’t work with marketing people. Quite understandable, too – so, I’m learning.

If I’m lucky, the worst portion of this Winter will be over when time slows down again. But, as it looks now (snowstorm outside my window), I doubt it ever will pass.

Is it possible to thrive during wintertime, I don’t think so. This has been the most terrible winter ever, at least since I moved from Stockholm to Lund, in 1989. In fact, most around here refer to that very year when they try to recall when it was as cold as this, last time. That winter, I were neither in Stockholm, nor in Lund. I was on Iceland, me and a friend thought we would become millionaires by working there, cutting fish to be specific, for a few months. How wrong we were. It took several months to earn enough money for the flight ticket home again. It was cold also on Iceland, that winter, but I think I was more hardy when I was young. Foremost, they had their most severe recession in economy for decades, that’s what I remember mostly. Before 1989, you have to go back to the early years of WWII, when it was a bit colder than now. My God what they must have suffered, a war like that and this kind of winter, without the convenience of central heating, hot chocolate and after ski fur shoes. My suffering gets pale in perspective, of course. To leave the sad thought behind, I get a little bit warmer at heart by seeing a window that seems to withhold and protect an entire rain forest, full of the most beautiful plants and flowers. A flower shop……..I can imagine even I would thrive in there…sleeping through the winter, waking up sometimes by the scent of the flowering plants, seeing all the people outside that cope with their everyday lives and covering themselves from the weather as good as they can. It wouldn’t take long to fall asleep again, and yet, these flowers are in full bloom. Amazing, and hard to understand.

You might already know there are lots of bicycles here in Lund, from my SoFoBoMo book. Thing is that the ones I shot were merely the tip of an iceberg. Hm, that was a poor analogy, since these are melting while the bicycles here in Lund are rather increasing in volume. Or is it a good one, since the more of us who choose the bicycle, the less meltwater..? I don’t know, the tip of the iceberg has a negative feel to it.

Well, to literally cut the crap, BBC noticed this as well, which was about everything I wanted to say with this post. Many words for something not even originating from me, let’s hope all verbal noise not makes Internet melt as well.

Tänk, vem hade trott att jag skulle pyssla med trädgårdsgrejer en vacker dag. Sedan jag flyttade in i min radhuslägenhet har jag varit ute och pysslat både en och två gånger, och jag tycker det är skitkul! Skitknäppt! Är det åldern? Jag har alltid hört till dem som lämnat fikabordet när alla börjat prata om sådant. Så fort golf, barn och hus kommer upp flyr jag fältet. Det är nog ingen skillnad nu, för jag kan egentligen ingenting om trädgårdsskötsel.

Ganska snart efter att jag flyttat in gick jag lös på äppelträdet. Från att ha varit ett grannt, väldigt lövtäckt träd med tre stora äpplen, förvandlades det raskt till ett glest skelett. Jag fick god hjälp av Thomas, pappa till Erica, Felicias bästa kompis. Vi tog en varsin öl och klippte och sågade sedan närapå ner trädet. Nu är det vår och allt annat har börjat grönska. Men äppelträdet står där och tjurar med sina tjocka grenar utan någon som helst knopp tittar fram. Jo, förresten! en knopp tyckte jag mig se idag.

Idag har jag rensat bort maskrosor, hela trädgården var full av dem. Trädgård är kanske att ta i, täppa är nog mer beskrivande. Men det har jag i alla fall hört talas om, att man ska ta bort maskrosor. Egentligen tycker jag de är fina, men ska man vara god radhusbo så ska man. Grannarna blev säkert glada för att de slipper få alla maskrosfrön när de blommat ut. Tji fick de! I gengäld firade jag med att packa upp min nyinköpta grill. Vojne, vojne!

Är det någonting jag varit berömd för så är det att jag inte kan grilla. Jag kan bränna upp vad som helst. Dagen till ära hade fläskkarré införskaffats. Med egenhändigt komponerad marinad (självklart!) skred jag framåt eftermiddagen till verket. Men tro’t eller ej, det blev helt otroligt, grymt gott! Bara en köttbit lyckades trilla ner på kolbädden. Övriga blev gudomligt goda. Ungarna åt som om de inte hade ätit på flera dagar. Jag med! Är det radhuskänslan som gjort mig till detta? Fan vet?

Jag trivs här med mitt nya liv!

Jag tyckte otroligt mycket om att teckna när jag var liten. Mina teckningar var för det mesta väldigt realistiska, jag avbildade snarare än skapade egna motiv direkt ur fantasin. I början var det däremot mycket serier. Jag minns att jag hade ett ritblock med hundra sidor där jag hade ritat en seriefigur på varje sida, allihopa påhittade invånare i Ankeborg.

När jag blev lite äldre var 2:a Världskriget fortfarande högsta mode och det lektes mycket krig på gårdarna där jag bodde. Mina motiv präglades en hel del av det. Jag ritade av stridsflygplan direkt ur huvudet, där andra ritade äpplen med maskar i. Konstigt nog vann jag aldrig några teckningstävlingar i skolan med de bilderna, jag undrar varför. Lärarna hade milt överseende med mina motiv, men jag lät mig inte nedslås av det. Mina flygplan och tanks var förstås jättefina, man kunde ju se precis var kulsprutorna satt. Tecknandet avtog i takt med att jag blev äldre. Efterhand tog andra intressen vid, och det var säkert tur. Tänk, jag hade kanske fortfarande suttit och ritat krigsgrejor annars, ritningar till sådan. Hemska tanke.

Men för inte allt för länge sedan, inte mycket mer än 17 i alla fall, började jag att måla med oljefärger. Mitt första alster kom till liv på väggen i sovalkoven som jag hade i min allra första lägenhet. Motivet var en brygga sedd nerifrån vattnet. Det var natt, på bryggan låg någon och sov eller vilade. Bara fotsulorna syntes av personen. Ett flöte låg och guppade i vattnet, metlinan var fäst vid ena stortån. Jag använde Marie’s Oil Colours, en liten ask med sisådär 20 små tuber med olika färger man kunde köpa på Indiska för två eller tre tior. Bilden blev aldrig fullbordad, och egentligen borde jag väl vara hur känd som helst av den anledningen. Alla kända konstnärer har väl gjort kända, dyrbara, ofullbordade verk, eller?

Under några år var jag riktigt flitig med oljemåleriet, speciellt åren 91 till 93. Jag målade en hel del motiv från Kökar och Italien, men även motiv valda utifrån något minne. Man kan säga att jag hade en realistisk stil, med dragning åt det expressiva. Lite hängde allt ritandet av detaljtrogna krigsgrejer kvar. Men det var numera mycket starka färger, mina moln kunde t ex se ut som berg av kulglass.

Sedan började jag min nästa period i livet, ett nytt yrke som jag gick in för till 200 procent. Det fanns inte en minut till övers för annat än att lära mig allt om det. Nu tog sig mina artistiska ambitioner uttryck i powerpoint-presentationer med överdrivet genomarbetad grafik. Jag lade ner mycket tid på att text och grafisk framställning skulle hänga ihop. Det är nog så fortfarande, mycken tid läggs på dessa.

Men nu har jag lugnat mig lite på den fronten och i stället börjat fundera på att börja måla igen. Målarlådan har redan kompletterats med de färger jag saknade blivit för gamla. Märkligt nog verkade en hel del tuber ha klarat sig utan att torka ut. Nu är det bara tiden som ska tillsättas och inspirationen som ska infinna sig. När jag tänker tillbaka tio år var det faktiskt en vår jag producerade som mest. Det var våren 91 som jag hade tagit ledigt från studierna och väntade på att få åka till Perugia. jag hade massor av tid, och tankarna helt fokuserade på detta.

Ska den våren återupprepa sig, skulle inte tro det. Nu är jag vuxen på riktigt, tror jag. Men kan jag få lite av den tiden och inspirationen blir jag verkligen glad. Då ska jag måla en fin tavla till min flickvän. Hon önskar sig ett porträtt av sin katt.

Konstnärer jag gillar

I alla fall ett axplock! Alla är de döda, dessutom. Vad säger det om mig? Säg det. Kolla länkarna i listan om du vill se lite verk av dem:
Fernand Léger
Fernando Botero
Giorgio de Chirico
Kazimir Malevich
Otto Dix
Edward Hopper

Vilken fin helg det här blev! Min fina tjej kom denna helg hit till Lund bara för att få fira min födelsedag tillsammans med mina barn. Det gjorde mig glad bara det, men hon gav mig dessutom en fantastisk födelsedags-present. Hej, tänkte jag när jag skymtade den limegröna färgen innanför omslagspapperet! Den där färgen har jag sett förut. Än mer förväntansfull fortsatte jag därför med öppnandet. Och OJ!!!!

Det var en Ipod Shuffle, en för mig perfekt mp3-spelare som jag hade spanat på sedan den lanserades för inte så länge sedan. Jag var överväldigad, det var den bästa tänkbara present jag kunde få. Om hon hade vetat hur mycket jag velat ha en sån, om hon hade vetat att jag nu kommer att lyssna på musik jämt, om… Nej, inte när hon är med förstås!

Åh vad glad jag blev! Jag tycker verkligen om att lyssna på musik. När jag skulle välja låtar till Ipoden från min jobbdator fick jag se att den var smäckfull. Det verkar som jag inte får plats med så mycket mer, allra minst jobbgrejer. Hmm, måste nog rensa lite… Det blir underbart att vara ute och springa nu, dessutom. Tänk, under alla dessa år har jag lyssnat på radio när jag sprungit. Det har funkat, om än inte alltid varit så roligt. Radio är lite väl tjatigt ibland… Nu blir det rena lyxen, att kunna lyssna på vad jag vill! Tänk, hela Ipoden proppfull med massa italienskt romantiskt skit! En mardröm för vissa, men inte för mig inte.

Det blev verkligen en fin födelsedag. Hon gjorde mig så glad, min fina tjej. Inte bara för att hon är den hon är och för att hon så gärna vill vara med mig och mina barn. Utan även för att vi passar så bra ihop och för att vi är så bra med och för varandra. Ti amo, carissima, siamo come musica!

Den här hösten har varit mycket innehållsrik, jag har flyttat till en ny lägenhet och genom det sett avslutningen på en sex månader lång skilsmässa. Den var inte uppslitande på något vis, men väldigt tärande ändå. Det tog nästan tre månader innan jag hade hittat en lägenhet, och ytterligare tre innan jag kunde flytta dit.

Men mycket fint har hänt också, jag har blivit riktigt, riktigt kär igen. Det som i juli började som en härlig sommarflirt har övergått i en underbar kärlekshistoria. Vi har nu bara ett enda problem och det är att vi bor i Lund respektive Göteborg, vi träffas helt enkelt inte så ofta som vi vill. Men vi får träffas för närvarande varannan vecka, och då oftast över ett veckoslut.

Jobbet är som det varit de senaste åren väldigt psykiskt påfrestande, och jag blir mer och mer på det klara med att jag borde söka mig vidare. Vad gör man när man inte trivs med sitt drömjobb? Det var faktiskt jobbet som drev mig till att börja springa så intensivt som jag gjort de senaste åren. Mina problem under äktenskapet bidrog förstås också till att jag sprang mycket. Men nu har en viktig del av mig kommit i balans, och jag måste erkänna att en stor del av drivkraften att springa gått förlorad i och med det. Den största skillnaden just nu är däremot ansvaret för barnen. Då det tidigare var rätt så lätt att hitta former för att fördela ansvaret för barnen, utan att fritidsintressena allt för mycket inskränktes, har det nu blivit väldigt svårt att ha en träningskontinuitet. Jag kan inte lämna barnen ensamma hemma, helt enkelt.

Allt detta har jag varit medveten om sedan april, och jag ökade medvetet ribban på samtliga mina mål för att inte känna allt för stor sorg när träningssäsongen avslutats. Målet för maraton, att gå under tre timmar, hade jag inte tänkt att ha förens nästa år, t ex. Men nu är det nya tider. Jag anpassar mig till min nya verklighet och trivs med det. Saknar inte löpningen alls, så som jag ägnade mig åt den tidigare. Däremot saknar jag det välbefinnande min fysiska kapacitet gav mig. Så på något vis kommer jag att försöka komma igång med träningen igen för att åtminstone känna mig lite i trim.

Det är kallt ute nu. Så här på vintern bleknar alla färgerna så lätt i minnet. I somras semestrade vi vid Gardasjöns södra ände, i en stad som heter Peschiera.

Varje morgon brukade jag smyga upp vid sju för att ta en löprunda längs strandpromenaden som gick från hamnen i Peschiera och cirka fem kilometer bortåt längs sjön (högerut på bilden).

Så tidigt på morgonen var inte många ute. De få jag mötte sprang jag ihop med mest varje dag. Man nickade och hejade vänligt, de flesta promenerade eller småjoggade. Väldigt kontemplativt. Det var inte alls lätt att tvinga sig till intervaller de morgnar jag sprang sådana. Men det gick förstås.

En bit bort på strandpromenaden finns en liten bar. Ägaren brukade alltid spela radion ganska högt, medan han var ute och torkade rent borden på sin uteservering. Samma rutin varje dag. Jag hade baren som vändpunkt vid mina intervaller. Nära Peschiera ligger det en marina. Jag tror det är därifrån bilden ovan är tagen. Där brukade en fiskare lägga till och sälja sin fångst. Ja, den var oftast inte större än att den rymdes i en låda. Verkade mest vara en hobby för honom. Varje löprunda avslutades med avslappning och stretch i en träddunge som bjöd ordentligt med skugga. Solen hade vid det laget hunnit upp en bit. Varannan dag stod där också en man i sextioårsåldern och gjorde gymnastik. Han var otroligt vig och spänstig. Verkligen imponerande.

Två veckor var vi där. Väl hemkommen gick mina rundor åter igen i Lund med omnejd. Ett par nyinköpta Asics DS Trainer gjorde det lättare att komma in i den vanliga lunken.

Jag vet inte hur många somrar jag tillbringat på den ön, Kökar. Det är en ö som ligger i det som kallas skärgårdshavet, mellan Finland och Åland. Pappa kommer därifrån. Vi hade under alla år alltid haft farmor och farfars gamla hus att bo i. Själva hade de byggt sig ett lite modernare hus längre upp i backen. Mamma och pappa byggde sig också ett eget hus, bara ett stenkast därifrån. Men i senare tonåren blev det ändå så att jag och mina bröder hellre bodde i farmor och farfars gamla hus, det blev lite friare då. Dessutom brukar alltid min faster med familj bo där. Så det är alltid massor med folk och fest i huset. Huset har av tradition alltid varit en naturlig samlingsplats för alla vi som bor där om somrarna. På senare år allra mest för oss kanske, jag, mina bröder och fasterns söner, som vi mer eller mindre växt upp tillsammans med.

På senare år har jag inte varit därute så ofta. Det är för långt från Skåne, närapå en tvådagarstripp att ta sig dit, och sedan ska man ju hem också. Men det hindrar inte att jag skriver om ön. Totalt bor där inte fler än runt trehundra människor. Och vad jag minns har de nog blivit fler de sista åren, för när jag var liten bodde nog inte fler än dryga 200-talet personer där, och trenden pekade då nedåt. De var fler som flyttade än vad det var som föddes. Att flytta dit var inte att tänka på. Det fanns i princip inte fler jobb på ön än det som kommunen och fisket kunde erbjuda. Och fisket har dog ut i takt med att Östersjön utarmades. Uppsvinget kan tillskrivas främst turismen, som med åren blivit mycket viktig. Sedan har informationsteknologin och de förbättrade kommunikationsmöjligheterna gjort att man kan bo kvar på ön trots att arbetsplatsen kanske finns på fastlandet, dvs Åland.

Klobbars Kökar

Kökar består egentligen av två större öar, Hellsö och Karlby. Vår släkt hör hemma på Hellsö, precis vid ä:et (som egentligen ska vara ett ö) i Rönnklepp. Släkten går under benämningen Klobbars, oavsett vad vi heter i efternamn. Vad ordet Klobbars kommer av vet vi inte riktigt. Men under sjuttiotalet var det alltid oroligt på Hellsö eftersom Klobbars befolkades av allsköns slynglar från Stockholm. Vi gav inte Klobbars det bästa ryktet. På åttiotalet var det inte alltid vi slynglar kom med våra föräldrar ut dit, så Klobbars blev åter en ärbar släkt. Nu för tiden är Klobbars ett ytterst respekterat företag, med stuguthyrning, konferansanläggning och hela baletten. Det råder ingen diskussion om att det är min farbror som är den stora entreprenören i släkten.

En rolig sak med Kökar är att de två delarna av ön av tradition varit som två olika länder, och att Hellsöborna mer eller mindre känt sig tvungna att bege sig till “huvudorten” Karlby för att gå på posten eller banken. Karlby är alltså ingen ort utan en samling med hus, varav banken och posten ligger i samma hus. Det finns en affär där också, och inte minst hotellet Brudhäll, Kökars stolthet. Karbyborna är mycket stolta över sin metropol, och det kan reta gallfeber på Hellsöborna. På Kökar är som konsekvens av detta allt annat tudelat, evenemang såsom midsommarfirande och sommarfester hålls på var sida om sundet skär i genom Kökar. Ärligen ska tillstås att denna delning, i takt med att nya generationer tagit över, och att turismen vuxit sig så stark, inte är så skarp längre. Skolan har varit gemensam sedan årtionden, även fast den ligger i Karlby. Nu går man till och med på varandras fester utan knot.

Säljägarnas Kökar

Det här är något de flesta på Kökar, inklusive de inbodda, länge inte visste så mycket om, med reservation för att det kanske bara gällde Hellsöborna. Vid Otterböte, inte långt från Karlby, hade man från 1918 fram till femtiotalet grävt fram en bronsålderboplats. På bronstiden var Kökar inte mycket för världen, på sin höjd en liten kobbe mitt ute i havet. Mer än så hade inte landytan höjt sig ur havet. Det märkvärdiga med denna plats är att den blev boplats för andra än de folk som ligger närmast till hands. Det var folk från det som är Polen idag som om höstarna för runt 3000 år sedan begav sig upp hit för att bedriva säljakt. De stannade över vintern innan de begav sig hemåt igen. Hela denna historia hade gått mig förbi totalt, och man kan ju fundera på hur det kommer sig. I vilket fall som helst är de två ryggsäcksbärande personerna på kartan ovan förmodligen på väg dit. Så de lär inte missa denna sevärdhet.

Munkarnas Kökar

På Hamnö hittar vi Kökar kyrka, en stenkyrka från 1784. Det är en säregen kyrka med många traditioner. Kökarborna älskar sin kyrka; här har man sedan urminnes tider döpts, vigts och jordfästs. Det är förmodligen inte mycket som ändrat sig de senaste hundratal åren, vare sig i seder eller bruk. Enklaste sättet att ta sig hit var för de flesta med båt, och sjöfarten är även påtaglig inne i kyrkan. Ett stort segelfartyg hänger från taket, över mittgången som leder mot altaret. Man har länge kunnat åka bil dit, men de flesta, speciellt de äldre kökarborna, har ännu inte sett någon anledning att ha en bil. De har utmärkta båtar, vad ska de med en bil till? Detta är något som förändras i takt med att nya generationer av kökarbor tar vid. Nu för tiden har alla som inte är antika bil. Ett Kökarbröllop ska vara bland det finaste man kan uppleva på denna ö. Jag har själv aldrig fått förmånen att bevista ett sådant. Brudparet kommer till Hamnö i en rikt utsmyckad öppen båt, och tillsammans med gäster tågar alla sedan upp till kyrkan för själva vigseln. För vigsel duger inget annat än båt som färdmedel.

Kökar var för länge sedan en ö som huserade ett franciskanerkloster. Nu finns inte mer kvar av det än resterna av de stenmurar som en gång bar upp klostret. Franciskanermunkarna har sitt huvudsäte i Assisi, Italien, och har inte gjort sig kända för att leva i överflöd och rikedom. Tvärtom, de strävar efter att leva så primitivt som möjligt och minimerar sina ägodelar till ett minimum. Det hindrade förstås inte huvudsätet att bygga upp betydande rikedomar. Kyrkan i Assisi är en av de mer berömda i världen, och känd för sina oerhört omfattande fresker. Hur som helst föll det sig säkert helt naturligt för de arma munkarna att slå ned sina bopålar på denna ö, denna karga natur mitt ute i havsbandet. Platsen var densamma som dagens Kökar kyrka är belägen vid, på Hamnö. Själva klostret uppfördes under 1400-talet. Men sannolikt huserade munkarna på Hamnö långt innan dess. Fram till medeltidens slut fanns där nämligen en skyddad hamnanläggning, en viktig hamn för de sjöfarare som färdades längs den farled som ledde sjöfarare från västra och södra Östersjön till det som idag motsvaras av Finland och Estland. Lämningar av sjöfararkapell på Hamnö har daterats så långt tillbaka som till 1100-talet.

Det är verkligen fint därute, på Hamnö. Det ligger väldigt högt, så utsikten är vidunderlig. Kyrkogården är allt annat än kyrklig, mer som en del av naturen, med gravar utslängda lite här och där. Endast en mindre del av den skulle kunna tas för kyrkogård, en sådan med krattade grusgångar. Den ligger precis utanför ingången till kyrkan och är lätt att bortse ifrån. Man kan gå därute i timmar, det är oerhört vackert.

Grevens Kökar

Ute på Källskär hittar vi en verklig favoritplats att vara på. Här är det inte bara naturen som överraskar en utan även alla fantasifulla byggnader och skulpturer som uppfördes av en man som kallades Greven. Han hette egentligen Göran Åkerhielm och ägde en större del av ön från mitten av 50-talet fram till 80-talet, då han skänkte den tillbaka till Kökar kommun. Ett lusthus sticker ut från övriga på så vis att dess tak och spira är densamma som Muminfamiljens runda hus begåvades med i muminsagan. Tove Jansson brukade komma ut på besök hos Greven.

Men det är ändå naturen jag kommer hit för att uppleva. Inte långt från Grevens hus finns ett stycke berg som under istidens smältperiod givits formen av en enorm kanna, Källskärskannan. Bergytan är fullständig slät, och inte sällan skönt uppvärmd av solen. Den går i beige och rött och är underbar att ligga vid. Här kan man sova om man så vill. Som kontrast är terrängen runt om hårt åtgången av istidens framfart, bestående av mindre, skrovliga och klyvna stenblock av en helt annan bergart. Det är lätt att förstå varför Greven ville bosätta sig här ute på Källskär.

Svensk husmanskost! Jag läste för ett tag sedan i tidningen att man i någon sydsvensk stad varit tvungna att sluta servera pizza till lunch. Ungarna blev som tokiga när det stod pizza på menyn. Galna av hunger rev de bokstavligen matbespisningen. De lät sig inte ens skrämmas av de barskaste mattanter för att komma åt de åtråvärda pizzorna. Jag förstår dem fullständigt.

Det kan vara roligt att veta att vår nationalrätt inte alltid sett ut så som vi är vana vid att få den serverad. Till exempel har oxfilén och bearnaisesåsen inte funnits mer än några år. Dessförinnan var pizzorna mer sparsmakat garnerade. På sin höjd fyra ingredienser, utöver de krossade tomaterna och hushållsosten. Alla minns vi väl pizzornas Rolls-Royce, de fyra årstiderna.

Än roligare kan vara att veta att pizzan faktiskt härstammar från Italien, närmare bestämt Neapel. Och för att verkligen chockera, det finns bara två riktigt riktiga pizzor – tomatpizzan i två olika varianter. Den första riktiga pizzan var Marinara, med tomat, vitlök, oregano och olivolja. Namnet fick den genom de hungriga fiskare som brukade ta sig en pizza på stan, efter en lång natt på havet. Man kan ana att massor av vitlök gick åt för att doften av pizzan skulle nå fram och fresta fiskarna. Den andra riktiga pizzan, Margherita, med tomat, mozzarella och basilika, har en annan historia. Det regerade en fransk drottning i Neapel, Margherete. Hon hade hört talas om den lokala specialiteten och ville gärna smaka på den. Pizzabagaren som fick äran att tillaga en pizza till henne var troligen rädd om livhanken och slängde därför ihop en betydligt mildare pizza. Resultatet blev en dröm, bagaren blev utsedd till kunglig hovleverantör och alla Napoletanare levde därefter lyckliga i alla sina dar.