I mörkret ser jag dig bättre

 

 

jag ser det så väl
hur du fyller din blick
den tysta glöden
i alla dina ögonblick
jag ser skuggan av din röst
under din längtans ljusa krona
i dina livsväsens värld

där ligger den spefulla apekatten
hur hon leker med sina speglar
låter solkatter spela över min kind
jag hör fortfarande mitt skratt
de kittlande morrhåren
längtansfullt sträcker hon ut sina
ändlöst tunna spröt

så väsenskild
dina tvivels moderstorm
skeppskatten som girigt vräker allt överbord
hon kastar din själ i bråddjupet
låter sin oljerock rinna av över din kind
och jag slås varje gång av hur jag dras med
hur ofantligt tungt den hänger
i ankarkättingen

huskatten lugnar mig
hör så mjuka tassar hon har
hon strör vänliga leenden över oss
plockar upp spillrorna av dina ord
trängda faller de så lätt itu
hon bygger upp dem starka
gjuter din magkänsla

allt som hon inte gör
jag känner henne inte
den sköra porslinskatten
hon lever upp när ljuset slås på
tjusar med sina bländande facetter
höljer svärtan i dina ögonblick
under daggen som faller
när ridån går ner

och jag ser bara henne
den lilla sommarkatten
hon får mig alltid att gråta
jag ser hur hon öser ut sin lycka
med ett hjärta som spricker av kärlek
omedveten om årstidernas tyngd
viss om att aldrig någonsin
bli övergiven

din sällsamt vackra natur
hur trollbunden har jag inte varit
dina väsens särdrag
hur ljuvligt djupt är inte avtrycket
minnena av alla mina besök
och hur smärtsam är inte min förtvivlan
att jag inte kunde urskilja dem alla
den du är
att min egen skugga aldrig syntes
det du såg