Årtullarnas sång, denna gistna klagan. Brustna toner som strävsamt bär fram dina drömmar, alla dina dagar. Bordläggningen, denna vyssande vagga, som ger röst till din enda sång. Dropparna från årbladen, alla dessa tårar som längtansfullt kastar sig i ringdansen. Havet, dessa oceaner av ögonblick. Frihet.
(jag skrev detta i Svalöv, 2011-08-05. jag tror jag fattar nu.)
Starkt.
Både bild
och ord.
Känslan jag får
är den där känslan
när man skulle klara
sig själv.
Ute på okänt
vatten…
Helt ensam.
Men ändå fanns
frihetskänslan.
Och en viss rädsla.
Men det går.
Så länge man ror.
Det handlar om det, Malin, den oöverskådliga friheten, både trösten och möjligheterna som ryms i det okända. Vet du, jag har tidigare aldrig varit rädd för det okända, men nu är jag blivit det. Så även om det jag skrev inte inbegrep rädslan, då, fattar jag precis vad du menar. Tack, snälla!