Some 10 days at Kökar, this time a bit more unfocused than usual. These are common spots to me. Yet, for every year that goes, they just become more distant, at the same time as they continue to flood my veins, and I hate it. And love it.
Some 10 days at Kökar, this time a bit more unfocused than usual. These are common spots to me. Yet, for every year that goes, they just become more distant, at the same time as they continue to flood my veins, and I hate it. And love it.
En lång
berättelse…
Ur det som kallas
livet.
Allt det där
man går igenom.
Minnen, känslor, uppbrott,
ovisshet.
Befrielse men ändå inte.
Tomhet.
Vara fylld av längtan.
Vara tom och innehållslös.
Leta, leta…
Vilja hålla fast.
Men släppa lite.
Bilderna ska ses på
länge.
En och en.
Bilder ska lyssnas på också.
Drömmarna.
Dom som dog.
Barndomsminnen.
Dom som börjar bli
urskiljbara.
Nu satte du väldigt bra ord på mina bilder, Malin, vi tänker på samma sätt kring detta.
Jag är glad att det kom lite människor på sista bilderna för det kändes så ensamt och sorgligt där i början…
Så är det Karin, lite ensamt och sorgligt; alla människor som kommer och går, de påminner en om det. Jag får försöka blanda mig med dem mera, vara del av.
I really like the dream-like quality you impart on your images Ove.
Thank you, Mark!