This is after a festival, on the way home. My friend is a bit stupid here, facing a vehicle while it’s approaching him… Not that I remember, but the other frames filled in the blanks for me.
I scanned four rolls today, and there were many interesting frames, not too different from what I would have photographed today, to be honest. That’s perhaps not so good. 
Anyway, this frame and a few others suggested I was experimenting a bit with multiple exposures that summer (it’s still ’83), and I had completely forgotten about it. This is interesting. Apparently, I didn’t get very impressed from the results since I shortly thereafter abandoned the technique. Today, I rather think the opposite, the result is very expressive. I love this image!
En stark bild som sätter igång tankarna.
Och det finns bilder som behöver ligga till sig ibland.
Bilder som behöver tid.
Även år…
Så är det bara.
Och plötsligt är den bara där.
Bilden.
Och känslan.
Känslan jag får är att (med tanke på beskrivningen) personen återuppstått precis
efter dödsögonblicket.
Jag gillar bilden. Uttrycksfullt och du ska verkligen vara
nöjd med den!
Vi var odödliga, Malin, levande som aldrig förr. Då. Nu hade även jag blandat in döden i leken. Det är det som är det intressanta med bilder, att inte ens ens egna tolkningar är bestående. Tiden gör så med oss. Tack för din fina kommentar!
Tiden är intressant.
Sen tänkte jag på det du skrev i inlägget :’ not too different from what I would have photographed today, to be honest. That’s perhaps not so good’
Det är ju det som kallas ens
egna fingeravtryck i bilderna.
Ditt egna bildspråk.
Många av dina bilder är såna där
bilder som man inte kan sluta titta på.
Det är ju ett bra betyg.
Tack, Malin, det var gulligt skrivet. Jag har en förmåga att misströsta ibland. Du har förstås rätt, det är med bilder som med ens röst. Man kan ändra åsikter, byta intressen, till och med språk och dialekt, men rösten förblir densamma. I bilderna finns mina ögons fingeravtryck… Fin tanke.
Att misströsta nån gång då och då
är okej, bara det inte blir för länge och för ofta.
Varje röst är unik.
Denna gillar jag med, eftersom bilden är tagen lite innan bilen är framme, är det verkligen en bild man kan se länge på, den ställer frågor.
// Sander
Malin, jag faller nog allt för ofta över i misströstan. En del har det bara i sig, men det är en del i det unika…
Sander, frågor is the shit, utan dem stannar livet upp. Tack!
Very weird, but very interesting, too. I’m glad you scanned it.
Thanks, Ken! It starts the thinking, I like that.
A underground image, Love it!
Thanks, Joan!