I’m in 1984 now, a rather difficult year to me. The people I hang with were not role models in society, and I really didn’t like being part. I included this photo in the set that I showed Anders Petersen, because it meant something to me. He liked it, much because of the hidden faces. I like it because of the ambiguous feelings it stirs up in me. One side of me wanted to be part, another to be invisible or just far away.
Spännande bild. Och jag gillar historien till.
Hur hade du varit om du haft andra vänner? Hur ser livet ut för killarna på bilden?
Vad var det som gjorde att de inte var “role models”.
Livet är så spännande, eller hur…?
På hur svarar jag vet inte, på vad svarar jag droger och sån’t. Och livet är vad det är, som tur är. Tack Karin!
Excellent!
Such a personal photo. I’m glad you shared.
Thank you, Joan!
Thanks, Ken, I appreciate it.
There is something about this photo. It’s fantastic. I like all of the hidden faces, too; however, I like it more, now that I know your story that goes along with it.
Thanks, Paul! Some images are more personal, it’s hard to determine whether they are any good or not, they’re just interesting because of the untold story.
Berättelsen känns.
Och känslan säger
samma sak som berättelsen.
Det går igenom bilden på nåt
märkligt sätt.
Känslan och tanken känns
igen. Att å ena sidan vilja
vara en del av, men å andra sidan
vilja vara osynlig och kanske till och med
långt bort.
Det är just den känslan som gör att
man blir det andra.
Det dom andra inte blir eller blev.
Man känner att man är annorlunda,
inte som dom andra.
Man är inte tuff, man är bara konstig.
En händelse som jag minns är det
tillfället då jag och två tjejer satt på en
bänk precis vid entrén till Hemköp 1987,
dom satt och fnittrade, kastade tuggade
tuggummin och tyckte det var underhållande
om nån lyckades kliva i det. Jag ville så gärna
vara som dom. Men ändå inte. Jag roades
inte av att jävlas och håna människor som gick
in och ut. Jag satt och var fascinerad av alla
människor som kom och gick. Studerade
ansikten. Och tänkte mycket.
Många år senare fick jag höra att en av dom
här tjejerna uttryckt om mig att jag var en ‘sån som
frågade varför gräset var grönt…’
Det här är bara ett av många märkliga minnen
man har. Och visst är jag konstig, det har jag alltid
varit och kommer alltid att vara så. Jag vet att jag
ändå fått ett bra liv. Dom som var det tuffa gänget,
alla mobbare… dom har ett mindre bra liv idag.
Bilden är grymt bra och uttrycksfull, den ställer
frågor.
Åh, tack för alla dessa tankar, Malin! Du sätter fingret på dilemmat, man är inte tuff, bara konstig. I andras ögon. Mina kompisar var inte tuffa, de var ganska konstiga de med, men på ett mycket mer destruktivt sätt än jag. Jag vet inte hur det gått för dem, vi tappade kontakten efter några år, när jag inte längre ville vara som de. Jag vet inte heller vem som har bäst liv, om ensamheten som normalt varit min följeslagare var ett bättre umgänge.
Malins kommentar kan jag inte toppa, men jag kan i alla fall säga att det är fantastisk bild! Den ställer betraktaren frågor och man får en speciell inblick i deras liv. Kompositionsmässigt gillar jag sträcken i ovankant. De leder blicken mot deras ansikten och fungerar lite som “fartsträck”. Farten och deras “poser” får mig i alla fall att se dem som om de är på en berg-och-dal-bana de inte vill vara på, de är yra och vill sakta ner. Som sagt, fantastisk bild!
// Sander
Tack, Sander, just strecken ger verkligen en dynamisk effekt till scenen, att det går fort, lite utom kontroll. Bra tolkat!