Målarkludd, kan det va’ nå’t

Jag tyckte otroligt mycket om att teckna när jag var liten. Mina teckningar var för det mesta väldigt realistiska, jag avbildade snarare än skapade egna motiv direkt ur fantasin. I början var det däremot mycket serier. Jag minns att jag hade ett ritblock med hundra sidor där jag hade ritat en seriefigur på varje sida, allihopa påhittade invånare i Ankeborg.

När jag blev lite äldre var 2:a Världskriget fortfarande högsta mode och det lektes mycket krig på gårdarna där jag bodde. Mina motiv präglades en hel del av det. Jag ritade av stridsflygplan direkt ur huvudet, där andra ritade äpplen med maskar i. Konstigt nog vann jag aldrig några teckningstävlingar i skolan med de bilderna, jag undrar varför. Lärarna hade milt överseende med mina motiv, men jag lät mig inte nedslås av det. Mina flygplan och tanks var förstås jättefina, man kunde ju se precis var kulsprutorna satt. Tecknandet avtog i takt med att jag blev äldre. Efterhand tog andra intressen vid, och det var säkert tur. Tänk, jag hade kanske fortfarande suttit och ritat krigsgrejor annars, ritningar till sådan. Hemska tanke.

Men för inte allt för länge sedan, inte mycket mer än 17 i alla fall, började jag att måla med oljefärger. Mitt första alster kom till liv på väggen i sovalkoven som jag hade i min allra första lägenhet. Motivet var en brygga sedd nerifrån vattnet. Det var natt, på bryggan låg någon och sov eller vilade. Bara fotsulorna syntes av personen. Ett flöte låg och guppade i vattnet, metlinan var fäst vid ena stortån. Jag använde Marie’s Oil Colours, en liten ask med sisådär 20 små tuber med olika färger man kunde köpa på Indiska för två eller tre tior. Bilden blev aldrig fullbordad, och egentligen borde jag väl vara hur känd som helst av den anledningen. Alla kända konstnärer har väl gjort kända, dyrbara, ofullbordade verk, eller?

Under några år var jag riktigt flitig med oljemåleriet, speciellt åren 91 till 93. Jag målade en hel del motiv från Kökar och Italien, men även motiv valda utifrån något minne. Man kan säga att jag hade en realistisk stil, med dragning åt det expressiva. Lite hängde allt ritandet av detaljtrogna krigsgrejer kvar. Men det var numera mycket starka färger, mina moln kunde t ex se ut som berg av kulglass.

Sedan började jag min nästa period i livet, ett nytt yrke som jag gick in för till 200 procent. Det fanns inte en minut till övers för annat än att lära mig allt om det. Nu tog sig mina artistiska ambitioner uttryck i powerpoint-presentationer med överdrivet genomarbetad grafik. Jag lade ner mycket tid på att text och grafisk framställning skulle hänga ihop. Det är nog så fortfarande, mycken tid läggs på dessa.

Men nu har jag lugnat mig lite på den fronten och i stället börjat fundera på att börja måla igen. Målarlådan har redan kompletterats med de färger jag saknade blivit för gamla. Märkligt nog verkade en hel del tuber ha klarat sig utan att torka ut. Nu är det bara tiden som ska tillsättas och inspirationen som ska infinna sig. När jag tänker tillbaka tio år var det faktiskt en vår jag producerade som mest. Det var våren 91 som jag hade tagit ledigt från studierna och väntade på att få åka till Perugia. jag hade massor av tid, och tankarna helt fokuserade på detta.

Ska den våren återupprepa sig, skulle inte tro det. Nu är jag vuxen på riktigt, tror jag. Men kan jag få lite av den tiden och inspirationen blir jag verkligen glad. Då ska jag måla en fin tavla till min flickvän. Hon önskar sig ett porträtt av sin katt.

Konstnärer jag gillar

I alla fall ett axplock! Alla är de döda, dessutom. Vad säger det om mig? Säg det. Kolla länkarna i listan om du vill se lite verk av dem:
Fernand Léger
Fernando Botero
Giorgio de Chirico
Kazimir Malevich
Otto Dix
Edward Hopper