- Welcome to my blog about this and that – ditt & datt in Swedish. The topics you'll find here are not always that general, though. You wont find anything on football, for instance. Moreover, all the light will most often be on photographs I made. In fact, if I tell something I find worthwhile telling, I usually stick a few of my photographs to the story. You could almost say this is about photography, and in a way you're right, it is. But it is also about what I see.
My latest pics at Flickr
Svensk husmanskost! Jag läste för ett tag sedan i tidningen att man i någon sydsvensk stad varit tvungna att sluta servera pizza till lunch. Ungarna blev som tokiga när det stod pizza på menyn. Galna av hunger rev de bokstavligen matbespisningen. De lät sig inte ens skrämmas av de barskaste mattanter för att komma åt de åtråvärda pizzorna. Jag förstår dem fullständigt.
Det kan vara roligt att veta att vår nationalrätt inte alltid sett ut så som vi är vana vid att få den serverad. Till exempel har oxfilén och bearnaisesåsen inte funnits mer än några år. Dessförinnan var pizzorna mer sparsmakat garnerade. På sin höjd fyra ingredienser, utöver de krossade tomaterna och hushållsosten. Alla minns vi väl pizzornas Rolls-Royce, de fyra årstiderna.
Än roligare kan vara att veta att pizzan faktiskt härstammar från Italien, närmare bestämt Neapel. Och för att verkligen chockera, det finns bara två riktigt riktiga pizzor – tomatpizzan i två olika varianter. Den första riktiga pizzan var Marinara, med tomat, vitlök, oregano och olivolja. Namnet fick den genom de hungriga fiskare som brukade ta sig en pizza på stan, efter en lång natt på havet. Man kan ana att massor av vitlök gick åt för att doften av pizzan skulle nå fram och fresta fiskarna. Den andra riktiga pizzan, Margherita, med tomat, mozzarella och basilika, har en annan historia. Det regerade en fransk drottning i Neapel, Margherete. Hon hade hört talas om den lokala specialiteten och ville gärna smaka på den. Pizzabagaren som fick äran att tillaga en pizza till henne var troligen rädd om livhanken och slängde därför ihop en betydligt mildare pizza. Resultatet blev en dröm, bagaren blev utsedd till kunglig hovleverantör och alla Napoletanare levde därefter lyckliga i alla sina dar.