Kökar

Jag vet inte hur många somrar jag tillbringat på den ön, Kökar. Det är en ö som ligger i det som kallas skärgårdshavet, mellan Finland och Åland. Pappa kommer därifrån. Vi hade under alla år alltid haft farmor och farfars gamla hus att bo i. Själva hade de byggt sig ett lite modernare hus längre upp i backen. Mamma och pappa byggde sig också ett eget hus, bara ett stenkast därifrån. Men i senare tonåren blev det ändå så att jag och mina bröder hellre bodde i farmor och farfars gamla hus, det blev lite friare då. Dessutom brukar alltid min faster med familj bo där. Så det är alltid massor med folk och fest i huset. Huset har av tradition alltid varit en naturlig samlingsplats för alla vi som bor där om somrarna. På senare år allra mest för oss kanske, jag, mina bröder och fasterns söner, som vi mer eller mindre växt upp tillsammans med.

På senare år har jag inte varit därute så ofta. Det är för långt från Skåne, närapå en tvådagarstripp att ta sig dit, och sedan ska man ju hem också. Men det hindrar inte att jag skriver om ön. Totalt bor där inte fler än runt trehundra människor. Och vad jag minns har de nog blivit fler de sista åren, för när jag var liten bodde nog inte fler än dryga 200-talet personer där, och trenden pekade då nedåt. De var fler som flyttade än vad det var som föddes. Att flytta dit var inte att tänka på. Det fanns i princip inte fler jobb på ön än det som kommunen och fisket kunde erbjuda. Och fisket har dog ut i takt med att Östersjön utarmades. Uppsvinget kan tillskrivas främst turismen, som med åren blivit mycket viktig. Sedan har informationsteknologin och de förbättrade kommunikationsmöjligheterna gjort att man kan bo kvar på ön trots att arbetsplatsen kanske finns på fastlandet, dvs Åland.

Klobbars Kökar

Kökar består egentligen av två större öar, Hellsö och Karlby. Vår släkt hör hemma på Hellsö, precis vid ä:et (som egentligen ska vara ett ö) i Rönnklepp. Släkten går under benämningen Klobbars, oavsett vad vi heter i efternamn. Vad ordet Klobbars kommer av vet vi inte riktigt. Men under sjuttiotalet var det alltid oroligt på Hellsö eftersom Klobbars befolkades av allsköns slynglar från Stockholm. Vi gav inte Klobbars det bästa ryktet. På åttiotalet var det inte alltid vi slynglar kom med våra föräldrar ut dit, så Klobbars blev åter en ärbar släkt. Nu för tiden är Klobbars ett ytterst respekterat företag, med stuguthyrning, konferansanläggning och hela baletten. Det råder ingen diskussion om att det är min farbror som är den stora entreprenören i släkten.

En rolig sak med Kökar är att de två delarna av ön av tradition varit som två olika länder, och att Hellsöborna mer eller mindre känt sig tvungna att bege sig till “huvudorten” Karlby för att gå på posten eller banken. Karlby är alltså ingen ort utan en samling med hus, varav banken och posten ligger i samma hus. Det finns en affär där också, och inte minst hotellet Brudhäll, Kökars stolthet. Karbyborna är mycket stolta över sin metropol, och det kan reta gallfeber på Hellsöborna. På Kökar är som konsekvens av detta allt annat tudelat, evenemang såsom midsommarfirande och sommarfester hålls på var sida om sundet skär i genom Kökar. Ärligen ska tillstås att denna delning, i takt med att nya generationer tagit över, och att turismen vuxit sig så stark, inte är så skarp längre. Skolan har varit gemensam sedan årtionden, även fast den ligger i Karlby. Nu går man till och med på varandras fester utan knot.

Säljägarnas Kökar

Det här är något de flesta på Kökar, inklusive de inbodda, länge inte visste så mycket om, med reservation för att det kanske bara gällde Hellsöborna. Vid Otterböte, inte långt från Karlby, hade man från 1918 fram till femtiotalet grävt fram en bronsålderboplats. På bronstiden var Kökar inte mycket för världen, på sin höjd en liten kobbe mitt ute i havet. Mer än så hade inte landytan höjt sig ur havet. Det märkvärdiga med denna plats är att den blev boplats för andra än de folk som ligger närmast till hands. Det var folk från det som är Polen idag som om höstarna för runt 3000 år sedan begav sig upp hit för att bedriva säljakt. De stannade över vintern innan de begav sig hemåt igen. Hela denna historia hade gått mig förbi totalt, och man kan ju fundera på hur det kommer sig. I vilket fall som helst är de två ryggsäcksbärande personerna på kartan ovan förmodligen på väg dit. Så de lär inte missa denna sevärdhet.

Munkarnas Kökar

På Hamnö hittar vi Kökar kyrka, en stenkyrka från 1784. Det är en säregen kyrka med många traditioner. Kökarborna älskar sin kyrka; här har man sedan urminnes tider döpts, vigts och jordfästs. Det är förmodligen inte mycket som ändrat sig de senaste hundratal åren, vare sig i seder eller bruk. Enklaste sättet att ta sig hit var för de flesta med båt, och sjöfarten är även påtaglig inne i kyrkan. Ett stort segelfartyg hänger från taket, över mittgången som leder mot altaret. Man har länge kunnat åka bil dit, men de flesta, speciellt de äldre kökarborna, har ännu inte sett någon anledning att ha en bil. De har utmärkta båtar, vad ska de med en bil till? Detta är något som förändras i takt med att nya generationer av kökarbor tar vid. Nu för tiden har alla som inte är antika bil. Ett Kökarbröllop ska vara bland det finaste man kan uppleva på denna ö. Jag har själv aldrig fått förmånen att bevista ett sådant. Brudparet kommer till Hamnö i en rikt utsmyckad öppen båt, och tillsammans med gäster tågar alla sedan upp till kyrkan för själva vigseln. För vigsel duger inget annat än båt som färdmedel.

Kökar var för länge sedan en ö som huserade ett franciskanerkloster. Nu finns inte mer kvar av det än resterna av de stenmurar som en gång bar upp klostret. Franciskanermunkarna har sitt huvudsäte i Assisi, Italien, och har inte gjort sig kända för att leva i överflöd och rikedom. Tvärtom, de strävar efter att leva så primitivt som möjligt och minimerar sina ägodelar till ett minimum. Det hindrade förstås inte huvudsätet att bygga upp betydande rikedomar. Kyrkan i Assisi är en av de mer berömda i världen, och känd för sina oerhört omfattande fresker. Hur som helst föll det sig säkert helt naturligt för de arma munkarna att slå ned sina bopålar på denna ö, denna karga natur mitt ute i havsbandet. Platsen var densamma som dagens Kökar kyrka är belägen vid, på Hamnö. Själva klostret uppfördes under 1400-talet. Men sannolikt huserade munkarna på Hamnö långt innan dess. Fram till medeltidens slut fanns där nämligen en skyddad hamnanläggning, en viktig hamn för de sjöfarare som färdades längs den farled som ledde sjöfarare från västra och södra Östersjön till det som idag motsvaras av Finland och Estland. Lämningar av sjöfararkapell på Hamnö har daterats så långt tillbaka som till 1100-talet.

Det är verkligen fint därute, på Hamnö. Det ligger väldigt högt, så utsikten är vidunderlig. Kyrkogården är allt annat än kyrklig, mer som en del av naturen, med gravar utslängda lite här och där. Endast en mindre del av den skulle kunna tas för kyrkogård, en sådan med krattade grusgångar. Den ligger precis utanför ingången till kyrkan och är lätt att bortse ifrån. Man kan gå därute i timmar, det är oerhört vackert.

Grevens Kökar

Ute på Källskär hittar vi en verklig favoritplats att vara på. Här är det inte bara naturen som överraskar en utan även alla fantasifulla byggnader och skulpturer som uppfördes av en man som kallades Greven. Han hette egentligen Göran Åkerhielm och ägde en större del av ön från mitten av 50-talet fram till 80-talet, då han skänkte den tillbaka till Kökar kommun. Ett lusthus sticker ut från övriga på så vis att dess tak och spira är densamma som Muminfamiljens runda hus begåvades med i muminsagan. Tove Jansson brukade komma ut på besök hos Greven.

Men det är ändå naturen jag kommer hit för att uppleva. Inte långt från Grevens hus finns ett stycke berg som under istidens smältperiod givits formen av en enorm kanna, Källskärskannan. Bergytan är fullständig slät, och inte sällan skönt uppvärmd av solen. Den går i beige och rött och är underbar att ligga vid. Här kan man sova om man så vill. Som kontrast är terrängen runt om hårt åtgången av istidens framfart, bestående av mindre, skrovliga och klyvna stenblock av en helt annan bergart. Det är lätt att förstå varför Greven ville bosätta sig här ute på Källskär.