Jag gillar Fiat 500

Jag har tidigare nämnt att jag är hopplöst förlorat förälskad i en gammal bil! Hur kan man överhuvudtaget bli det? Jag har inte ens än sådan!?! Det är en sorts bil som bara kan ha konstruerats i Italien, som får plats där inga andra bilar får plats, och som rymmer en stor familj! Dess namn är Fiat Cinquecento, eller det mindre vackert klingande, Fiat 500. Jag tänkte nu utveckla varför denna bil åtminstone inte lämnar mig oberörd.

Den lilla bilen kallas ofta av sina ömma ägare “Il mio Cinquino”, och det är verkligen in liten söt bil. Knappt tre meter lång, och med en blott halvliters motor på runt 15 hk är bilen så prestigelös något kan bli. Bilen såg dagens ljus 1957 och byggdes ända fram till 1975. Få bilar har tillverkats under så lång tid. Det fanns egentligen inget som behövde förändras på bilen under alla dessa år.

Utan att överdriva kan man säga att den lilla bilen representerar Italiens väg till det moderna samhället. Ja, den är den närapå en symbol för uppbyggnaden av Italien, näst efter Garibaldi förstås. Praktiskt taget alla italienare har antingen själva eller genom föräldrar, släkt eller vänner tagit sig fram i en Cinquino. Många är minnena som förknippas med den.

Att alla tagit den till sina hjärtan kan man förstå om man ser vad bilen kommit att representera. Allt praktiskt förstås, men även minnena från romantiska utflykter är många. Med den har man bildat familj, tagit sig till släkt och vänner och åkt på spännande semestrar. Den har helt enkelt varit en familjemedlem, vår lilla 500.

Det var några år sedan Fiat 500 tillverkades. Nu är den en mycket eftertraktad bil bland unga italienare. Till och med Schumacher har en sådan när han inte kör F1 (för Ferrari). I filmen “Det stora blå” rattade skådespelaren Jean Reno (ni vet, “städaren” i Léon) en röd 500. Han fyllde ut bilen mycket och väl.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att köra en sådan bil. Att drömma kostar däremot ingenting. Och i mina drömmar står en röd 500 utanför och väntar på att få ge sig ut i världen. Och världen för mig är att få resa runt i Italien. Den lilla Cinquinon är en dörröppnare till mångas hjärtan. Tänk vilka historier jag skulle kunna få uppspelade för mig…

This entry was posted in Musings. Bookmark the permalink. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

  • Welcome to my blog about this and that – ditt & datt in Swedish. The topics you'll find here are not always that general, though. You wont find anything on football, for instance. Moreover, all the light will most often be on photographs I made. In fact, if I tell something I find worthwhile telling, I usually stick a few of my photographs to the story. You could almost say this is about photography, and in a way you're right, it is. But it is also about what I see.