- Welcome to my blog about this and that – ditt & datt in Swedish. The topics you'll find here are not always that general, though. You wont find anything on football, for instance. Moreover, all the light will most often be on photographs I made. In fact, if I tell something I find worthwhile telling, I usually stick a few of my photographs to the story. You could almost say this is about photography, and in a way you're right, it is. But it is also about what I see.
My latest pics at Flickr
I sjuan fick jag en en tioväxlad, silverfärgad Gitane. En riktig rashäst. Känslig som få, men lätt och därför snabb. Den hade jag hela högstadiet. Den hann under sin levnadstid bli orangegul med knallgula vajrar och styrband innan den föll offer för “mörkt hörn i förrådet”-döden. Men innan dess fick den vara med om en hel del. Jag cyklade runt mycket i Stockholm med den. Tre krascher han den uppleva med mig, den första inne i stan. Jag var på väg nedför en backe som vette mot Strandvägen då jag i en korsning körde in i sidan på en Volvo. Det var förstås högerregeln jag bröt mot, men det visste inte jag vad det var i den åldern. Inget hände med mig, men framhjulet blev skevt. Den andra olyckan skedde i den stora backen på väg in till Tullinge, om man kommer från huddingehållet. När jag närmade mig korsningen hade jag så hög fart att det inte gick att få stopp på ekipaget. Jag for snett genom korsningen, för att undvika korsande bilar, körde rakt utför en grässlänt vid sidan av vägen. Jag landade på huvudet, med cykeln över mig. Cykeln klarade sig hyfsat, jag mådde pyton. Men hem kunde jag i alla fall ta mig. Den tredje kraschen upplevde jag i Högdalen, då jag skulle cykla hem från ett sommarjobb jag hade där. Mitt i en nedförsbacke började jag pyssla med annat, jag tror det var min väska som jag hade på pakethållaren. Backen svängde men inte jag. Jag for utför en slänt och rakt in i ett träd. Jag fick bära cykeln hela vägen från Högdalen till Älvsjö. Det var en olyckscykel, som bara förde otur med sig för min del. Det var för mitt bästa att den gömdes undan.
Under gymnasietiden hade jag i stället skaffat mig en gammal cykel, en sådan riktigt gammal en. Den målade jag ofta och gärna. Först var den bananmönstrad, gul med svartbruna fläckar på. Den färgen hade jag inte så värst länge. Jag och min kompis Adam fick nämligen den strålande idén att hotta upp cyklarna till rena raggarcyklarna. För min del blev det mörklila bakgrundsfärg med metallglitter i ljusare lila, bestruket med klarlack. Sadeln kläddes med brun plysch och guldfärgade fransar, sådana som man har på lampskärmar. Adams blev grön, minns jag. Vilka skönheter. De cyklarna gjorde succé bland tjejer och damer. Men jag tröttnade efter ett tag även på den färgen och målade i stället cykeln gul med röda prickar. Den sommaren var jag pank och tog därför cykleln på färjan över till Åland och sedan vidare till Kökar, ön som min pappa kommer i från. Jag hade inte råd att ta bussen. Mina föräldrar var redan där, och på så vis slapp jag leva på havregrynsgröt och vatten. På Kökar blev den sedan stående. Cykeln står där än, ytterligare upphottad av någon av mina kusiner.
Därefter hade jag ingen cykel alls på många år. När jag i 25-årsåldern kom till Lund tog jag över en gammal tjejcykel. Det är den som är porträtterad på tavlan, här ovan. I Lund cirkulerar gamla cyklar tills de inte längre håller ihop. Den här var närmast fallfärdig. Jag målade raskt om den till något mer personligt, i rött, vitt och gult. Jag minns att själva styrstången var knäckt och att styret satt helt löst på den. Det gick att vrida styret uppåt och nedåt helt fritt. Den var lika avancerad att styra som jag gissar att de tidiga JAS-planen var, ni vet de man styr med joystick och som störtar så fort man nyser. En gång lånade jag ut den till en tjej som skulle ta sig fort ned till stationen för att ta ett tåg någonstans. Jag minns att det var väldigt bråttom. Det trista var att jag glömde berätta för henne om styret. Hon lyckades mot alla odds ta sig fram, men det var inte mer. Hon var väldigt arg på mig efter det. Den höll ett par år, eller så, men jag tyckte om den rätt mycket. Jag har till och med hittat en bunt bilder i min fotolåda, med motiv på kända platser och byggnader i Lund, där min cykel poserar på alla bilder.
Jag fick efter det ta över en annan avlagd cykel, som jag raskt målade svart. Här verkade jag ha kommit in i en fas då jag målade med dystrare färger. Hur mådde jag egentligen? Alla mina andra cyklar hade varit väldigt färgstarka. Den här hade två växlar och var rätt snabb. Den var stabil och höll för Lunds tuffa terräng, väldigt kullrig kullersten. Rena lyxcykeln.
Efter några år med svarta blixten fick jag en mossgrön Monark i julklapp. Den hade hela fem växlar. Egentligen behövde jag inte en ny, för min gamla fungerade rätt bra. Men den här var helt ny, och det kändes superlyxigt. Jag har den fortfarande kvar, i princip samma skick som när jag fick den. En riktigt trist cykel, faktiskt. Men jag har i alla fall bytt styret på den, till ett mycket rakare. Den känns efter alla dessa år fortfarande så ny att jag inte vågar måla om den till något personligare, ganska larvigt. Hade jag köpt den själv hade jag nog målat om de direkt, misstänker jag. Jag undrar om det inte är dags nu; jag har nämligen aldrig kännt mig speciellt mossgrön.